Bloggdöd

Folk påpekar att jag har "slutat blogga". Min syster ringde och sa med klagande stämma att hon måste ju ringa nu när hon inte kan läsa sig till vad jag gör längre. Själv har hon aldrig bloggat så hon borde inte säga nåt. Men hur som helst: int vet jag om jag har slutat blogga, direkt, men det känns bara så jobbigt. Facebook tar all tid, ju! Får se hur det blir. Jag noterar att de flesta kompisars bloggar också håller på att dö ut. Av samma anledning, förmodligen.
Inte har jag gjort nåt spännande på sistone heller. Bara jobbat och facebookat. Och blivit stor och fet och andtruten. Men jag har i alla fall läst en väldigt bra bok som jag kan rekommendera: Half of a Yellow Sun av Chimamanda Ngozi Adichie. Läs den!
Babyn mår bra, tror jag. Den rör sig i alla fall. Ännu är det 2 1/2 månad kvar och jag vill snabbspola tiden!
Tesla har en vax-och-smuts-propp i örat, vi håller på och behandlar henne med öronrens. Om det inte hjälper så måste de söva henne och operera ut klumpen! Stackars lilla vovve.
Så yttrar sig vardagsdramatiken hos oss. Ni ser - det är inte så mycket bloggstoff direkt.
Kanske lägger jag av på allvar nu.

Helgen som gick...

...ägnades åt två saker: Facebook och trädgårdsarbete. Det ena sundare än det andra. Eller det andra sundare än det ena, menar jag.

Musiksmak!

Jag har hittat på en rolig utmaning! Man ska skriva en lista på tio låtar man gillar, och den listan ska liksom täcka in ens musiksmak och beskriva den på ett adekvat sätt. MEN för att göra det svårare så får man inte inkludera sina absoluta favvo-artister (säg topp 10). Jag får alltså inte ha med t.ex. Morrissey på min lista.
Hoppas fler vill vara med på det här! Här kommer min lista (utan rangordning):

1) Thin Lizzy: Fool's Gold
2) Sandie Shaw: Nothing Less than Brilliant
3) Wolfsheim: The Sparrows and the Nightinggales
4) Sisters of Mercy: 1959
5) Niklas Strömstedt: Som om hon inte fanns
6) The Gothic Archies: Crowes
7) Nelly Furtado: All Good Things (Come to an End)
8) OMD: Enola Gay
9) Joni Mitchell: Little Green
10) Docenterna: Somnat vid ratten

Update

Ber om ursäkt för den deppiga tonen i förra inlägget, jag brukar faktiskt inte skriva såna där jag-mår-så-dåligt-inlägg. Inte så ofta i alla fall. ;-)
Den senaste tiden har faktiskt inte varit det minsta sysslolös, tvärtom nästan stressig. Jag har slitit hund med korrläsningen av slutversionen av min översättning, och nu har jag ÄNTLIGEN skickat in manuset... snart får jag de sköna sekinerna, tjoho! Dessutom har vi haft besök av diverse folk: Peters mamma, Peters mormor, Johanna. Jag har varit på mamma-träff på MVC. Jag har fikat hos Viktoria och ätit ärtsoppa hos Lisa och Tanja. Några dagar har jag varit hundvakt åt en stilig herreman som heter Pi. Jag bevakar Blocket i jakt på bra barnvagn, tvättar, far omkring. Peter har varit borta på konferens i Umeå sen i tisdags men jag har tack och lov hållit mig sysselsatt. Imorgon ska jag tentavakta, och så kommer min pappa hit. Lustigt att man antingen har massor att göra eller inget alls, det tycks alltid vara så.

Lyxproblem?

Jag har deadline på min översättning 14/9. Sedan ett par veckor tillbaka är jag klar med grovöversättningen, och den senaste tiden har mest gått åt till att fundera på de svårigheter och klurigheter som jag hoppade över när jag tröskade igenom texten första gången. Det är mycket facktermer, så det jag gör är till stor del att jag försöker hitta nån som skulle kunna tänkas veta hur man säger på svenska, och sen mejlar jag till den personen. En vanlig dag kanske jag skickar en tre-fyra mejl på morgonen och sen sitter jag och väntar på svar.
Det är, med andra ord, ganska mycket dötid.
Peter brukar komma hem tidigast sextiden, så jag är väldigt mycket ensam. Det är inte så sällan han har saker för sig på kvällar och helger heller. T.ex. just nu är han på invigningen av Musikens Hus. Inga partners inbjudna.
Vännerna är stressade på sina jobb och pratar om hur lite tid de har till att ta det lugnt. Jag träffar dem då och då, men sällan finns tid att sitta ner och prata ordentligt.
Jag är bunden till Tesla, som inte kan lämnas ensam längre än fyra-fem timmar. Detta gör att jag inte kan ge mig ut på spontana äventyr. Inte för att jag skulle vilja det heller, med tanke på ryggont, trötthet och pockande urinblåsa.
All ensamhet innebär plenty of time att snöa in på oron över barnet.
Jag skulle kunna försöka lära känna nya människor, men jag orkar inte med det. Jag är labil och står inte ut med det sociala spelet. Det är bara tungt. När jag nån gång pratar med grannarna säger jag bara dumheter så att jag framstår som helt blåst.
När jag väl skickat in manuset den 14de vet jag inte vad jag ska göra. Om jag skulle få ett nytt manus genast så skulle jag hinna bli klar med det innan beräknad nedkomst. Men sannolikheten att de skulle ha nåt på lut är minimal. Så antagligen blir det bara lite tentavaktning och kanske lite korrekturläsning i höst. Depp deluxe.
Jag är säker på att jag inte kommer att känna mig deppig sen när barnet väl har kommit och jag ska vara hemma med det - jag menar, då ska jag ju ta hand om det, och det är ju en meningsfull uppgift. Jag tror jag kommer att trivas då. Men tiden fram till dess... nej, fy, jag bävar.
Känner mig fångad i hemmet. Med tusen tankar i huvudet och ingen som har tid att lyssna.
Och som grädde på moset: skuldkänslorna över att man känner sig så deppig över så löjliga saker. När man vet att det finns folk som har det 100000 ggr värre.
Men jag kan inte låta bli att känna så här. Ensamhet och oro i samklang. Ensamheten gör oron värre, och oron gör ensamheten svåruthärdlig. Det är jobbigt, sometimes.

Lite skryt

Otroligt nog tycks jag ha blivit något av en minor celebrity här i stan tack vare mina krönikor i Ergo. Jag får beröm från helt främmande människor. Det har hänt att folk mejlat till redaktionen och skrivit att de vill dejta mig (!) Igår när jag mejlade till en mäklarfirma här i Uppsala för att fråga om lämplig översättning av ett boenderelaterat uttryck så fick jag ett svar tillbaka av en tjej som dels hjälpte mig med översättningsproblemet, dels berömde mig för mina välskrivna krönikor! Och idag fick jag ett mejl forwardat till mig från redaktionen. Det var från en läsare som hyllade mina texter och skrev att "de övriga tidningarnas bloggare (Linda Skugge, Liza Marklund Tove Lifvendahl o.s.v.) kan bara gömma sig i en jämförelse med vad Nina observerar och sätter ord på."
Gissa om man blir glad när man sitter i sitt ensamma arbetsrum med sitt förbannade ryggont och sin framtidsoro och försöker få nåt vettigt till stånd???!
Jag blir så glad, det känns så oförtjänt och så osannolikt, men så himla kul att jag bara inte kunde låta bli att skriva detta skrytinlägg. Gud förlåte mig mitt högmod.

Party with Selma

Detta är Emma i rollen som Lilla Fridolfs fru Selma. En enastående rollprestation må jag säga. Lägg märke till Selmas extra sexiga cleavage.
Igår ringde Selma på dörren hemma hos Jen, som nyligen fyllt 30. Jen blev tämligen skräckslagen men lät sig ändå bli blindfolded av Selma och transporterad till Fjällnora där vi badade bastu och grillade. Det var otroligt lyckat. Senare på kvällen Singstar och mojitos hos Kina (virgin mojito för mig såklart. Very good!).
Jag har alltid haft lite svårt för såna här överrasknings- och kidnappningsevents, men detta var verkligen skitkul. Gud vad vi skrattade åt den 2 meter långa Selma. Lisa och Kina är verkligen skickliga festfixare... deras spontantitet, flexibilitet och något kaotiska approach till livet gör mig ofta nervös, ibland t.o.m. en smula irriterad, men det blir alltid bra i slutändan. Om alla människor vore lika käpp-i-röven-aktiga, rubba-inte-mina-cirklar-tänkande kontrollfreaks som jag så skulle det ju aldrig hända nåt kul.
En sak tycker jag är orättvis: Varför måste jag bli skittrött och illamående dagen efter en fest trots att jag inte dricker? Är det för att jag går och lägger mig sent eller är det för att jag passivt andas in alla andras spritångor? Inte vet jag. Surt är det i alla fall.